Att leva och lida i "nuet"

Är en konst jag rent ut sagt suger helt ofattbart hårt på! Som vanligt känns livet tämligen absurt när jag i vanlig ordning helt oförberedd fortsätter snava mig fram över de saker som för tillfället känns mest ouppnåliga. Plötsligt finns de bara där. Tillagat och sexigt serverat. Kan man hjälpa att man tittar sig över axeln och undrar vem fan som driver med en? HUR finner man sig i situationen på bästa vis och tar vara på den joker på bästa sätt, som helt plötsligt dyker upp i rivern..?

Jag har en hopplös ovana att analysera - analysera - analysera. Jag kan bara inte låta saker bara ske. Jag vill ha tänkt ut alla tänkbara variabler och möjligheter innan jag investerar minsta lilla. Men går det? Finns det ngt rätt och fel? Kan rätt ibland vara fel och tvärtom? Innebär det att leva att man måste lida? Kan lidelse också innebära viss njutning?

För första gången på riktigt länge känner jag att jag gläntar på dörren till mitt enormt stora "bekvämlighetsinhäng" som jag byggt mig sedan länge. Sjukligt nervöst väntar jag på vad som kan komma att stega in...