17:de Maj

En dag som för evigt fått en plats i mitt hjärta och minne. Det är nog det sannaste och säkraste saken som kommer skrivas här.



Att helt avslappnat få ligga och "bara finnas till" i armarna på den man som får ens hjärta att växa och slå några extra slag per minut, är en njutning av den underbaraste sorten att man knappt kan önska ngt mer. Att han då låter sina läppar forma små ord, var för sig betydelselösa, men tillsammans ngt av det sötaste som ngnsin runnit genom ens öron. Som en blixt far de genom kroppen och sätter minsta cell i rodandeblommning. Kärlek är förmodligen den starkaste men samtidigt mest åtråvärda smärta en människa kan genomlida.

Till saken hör att när min hjärna fått mala det om och om igen kan jag erkänna ett visst mått av vankelmod. Förmodligen inte helt obefogat. Jag är rädd. Rädd för att blindt rusa rakt in i en vägg och platt falla ner och tappa andan.

Dagens Parentes
(Hipp Hipp Hurra och Grattis till Norge på 17:de Maj eller hur?! =D Dagen till ära joggade jag säsongens sjätte mil och gick väldigt glatt och förvånat i mål på mina vanliga 70 min! Kändes som jag mest gått och flåsat, därav glatt överaskad =P Haha Har ju vart så abnormt konstig värme idag så borde nog inte ansträngt mig fysiskt alls =P Men när jag väl gjort det så slog jag till på avkylning på bästa vis och premiärbadade! =D Kan meddela att vattnet till min lycka inte alls var så kallt som man kan tro =P Hoppas jag var först i vanlig ordning iaf! =D )