Fredag, en kväll för nöjen.

Fredagkväll, eftersom jag själv inte hade ngt vettigt för mig, ungefär som alltid ^^ Så ställer man ju givetvis upp för att andra ska få roligt. Med andra ord chaufför alltså =P Då min egen bil fortfarande ligger inne för fläskläpp och bromsvärk är kvällens fordon en Polo. Polo, bilen vars glansdagar aldrig funnits. Så när ägaren till denna skönhet, förövrigt utan servo, släppts av för kvällens aktivitet, lämnas duon åt sitt öde. Bokstavligen. Jag o Polon.

När det kommer till bilar och trafik har jag aldrig ansett mig särskilt harig. Kanske därför jag har haft min beskärda del av tur i trafiken... Men jag hade en vag aning om att vi inte skulle komma överens redan när jag parkerade mig bakom ratten. Off to a bad start. Också bokstavligen. Kärringstopp. ÅåÅå. Automatiskt ser man sig fånigt omkring så att ingen av betydelse såg fadäsen, varför lixom .. ^^


Vi klarade galat att tråckla oss ur den förbannade labyrinthålan trollhättan och tog oss halvvägs hem. Men när vägen bjöd på dubbla körfält och 90km/h gick ngt fel. Polon hostade till ett par gånger, drog en djup suck och det hördes verkligen att den gurglade på den sista bensinen. NeEe! NeEe! VET DU VAD! Så får det inte vara! Desperat försökte jag intala mig att jag nog körde pissdåligt och säkert satt och pumpa på fel pedal, inte hade tryckt i växeln ordentligt, lr fel växel, JAG måste ju ha gjort ngt fel. Jag får INTE bensinstopp här! Jag får det inte!

Jag såg framför mig hur den sista livsgnistan rann ur bilen i mörkret och sakta stannade intill vägkanten där övriga trafikanter blåste förbi i 100km/h utan en tanke på att stanna och hjälpa en dam i nöd. Hur jag med mina bara händer kasserade den förbannade konservburken på plats till ljudet av fräsande svordomar och könsord. Att jag sedan skulle bli tvungen att hora min väg tillbaka till vänersborg för att aldrig mer sätta mig i ett motorfordon! Jag skulle bli känd som den galna gamla kärringen som på kvällarna cyklade vänersborg runt med sina marsvin och punkterade bildäck med sina platina förstärkta löständer.

Nu gick det som tur är inte så illa. Den lilla bilen hostade, hoppade o skuttade fram på vägen medans jag febrilt växlade upp o ner, bromsade o gasade samtidigt som svordomarna osade. Långa ramsor om svordomar, könsord, bärgare och svettiga bilmekaniker som skulle få äran att slakta o våldta den lilla konserven på bästa sätt.. När det inte fungerade bytte jag taktik och bad ist om förlåtelse och pratade om läskande god 95 oktanig bensin, lugna bekväma accelerationer och lagliga hastigheter. Tillslut kom vi överens om att Petersberg inte var så långt borta och vila kunde vi göra när vi kom dit. Puh.

Jag säger bara det. Hade jag fått frysa ute i vägrenen ikväll. Då hade det guppat omkring en dödsdömd testikel där ute i Trollhättan ikväll! HMPF!