En flicka att älska

Vart en väldigt upptagen vecka på jobbet så idag var enda dagen jag fick tid till "mina" vårdtagare. Ett kärt återseende då jag stormade in och tog vid där jag lämnade dem. Ropade piggt och glatt ut mina komandon i vanlig ordning till min sömndruckna farbror som satt på sängkanten och plirade yrvaket. "Upp o hoppa!, Sätt dig upp, lyft benet, håll här, ta av dig den, stoppa in armen här, räck mig den, var har du den? osv.." Avslutade med ett klämkäckt "Vet du vad, idag måste du faktiskt raka dig så att du ser ut som folk!"

Då sprack det gamla trötta ansiktet upp i ett ändlöst leende och till svar kom det -"Det finns bara två flickor som jag älskar, och det är DU och Vivian. Om du bara visste Ulrika!" Har verkligen försökt men tror inte jag kan göra känslorektionen i kroppen rättvisa, som en elstöt, en varm genomsköljning, lycka och måbra känslor i hjärtat som slår ett extra slag; när meningen landar i öronen.

Och ja, jag tänker på honom, bekymmrar mig, planerar kommande saker, undrar hur han har det, saknar honom när vi inte setts på länge, blir glad när det hänt honom ngt roligt. Känslan är inte mer komplex och kräver inte mer än så. Jag älskar honom med.

När jag kom in på kontoret på förmiddagen för att ta tag i allt administrativt arbete inför helgen, satt en lapp på datan "Tur att jag har dig, puss min Pärla". Blygsam, men med ett tydligt budskap.

Det finns inte mkt som kan slå känslan av att vara uppskattad och omtyckt. Behövd och bekräftad. Att ha en uttalad, klar och öppen relation. Även om en ärlig och rak relation innebär att högt uttrycka sitt ogillande, jag uppskattar iaf vetskapen om vad mina medmänniskor känner ang mig. Först då får man chansen att bli bättre! Det är synd att typsvensken är alldeles för tillbakahållen, osäker, missunnsam och beige i sina känslouttryck.

Vi älskar och hatar för lite!