Det var en gång..

En mörk svinkall februarimorgon i det avlånga landet Brunsås, i en mkt avlägset belägen nära på utdöd hednisk bonnhåla, en ensam frusen hemsamarit som yrvaket klev ur sängen för att trotsa väder o vind, hälsa o förnuft för att gå till jobbet.. Hon slet med stor möda sin lilla slappa kropp från de svettiga sänglakanen och släpade den fram till fönsret för att inspektera vad världen hade för utmaning dagen till ära (alla hjärtans dag inte minst!). -13 grader!! Med denna insikten sjönk det lilla mod som fanns i henne ända ner i tårna (som dessutom två av tio saknade naglar..), i 13 minus grader skulle hennes motorfordon aldrig starta. *suck* Det skulle bli en låång kall mörk helvetisk promenad in till jobbet. Det fanns inget att göra, annat än att klä på sig, och då alltså verkligen klä på sig! Hon frossade i de små tygstyckena hon tjänat ihop under sin levnads tid och slutade inte linda in sig förän de största rörliga lederna på kroppen var så vadderade att de knappt längre var böjbara. Nog skulle hon få mkt gjort idag, men frysa var inte en av dem! Med viss svårighet pga de väl vadderade lederna, mobiliserade hon sig nedför trappor och ut på bakgården där grannskapet förvarade sina fordon. Hon begrundade noggrannt de uppradade automobilerna, de var alla täckta av ett tjockt lager av permafrost (!), alla utom hennes! Hjärtat tog ett litet skutt i bröstet, långt där inne under alla tyglager.. Hon rullade snabbt fram till fordonet och hävde sig in. Det gav i från sig ett kyligt litet hostande och drog sedan igång för full maskin! Wiii!

*Författaren tar en paus för en glad skuttdans*

Det här skulle kanske bli en riktigt bra dag ändå med en så oförväntad överaskande jättebra start! =D



Kände ynka besvikelse när jag såg bilden då jag trodde det tydligare skulle framgå hur mkt kläder jag verkligen hade på mig!! =P Men den får vara med ändå, om inte annat för att visa min yppiga mössa som alla med säkerhet lägger märke till. Den har jag gjort själv. *stolt*