Att leva och lida i "nuet"

Är en konst jag rent ut sagt suger helt ofattbart hårt på! Som vanligt känns livet tämligen absurt när jag i vanlig ordning helt oförberedd fortsätter snava mig fram över de saker som för tillfället känns mest ouppnåliga. Plötsligt finns de bara där. Tillagat och sexigt serverat. Kan man hjälpa att man tittar sig över axeln och undrar vem fan som driver med en? HUR finner man sig i situationen på bästa vis och tar vara på den joker på bästa sätt, som helt plötsligt dyker upp i rivern..?

Jag har en hopplös ovana att analysera - analysera - analysera. Jag kan bara inte låta saker bara ske. Jag vill ha tänkt ut alla tänkbara variabler och möjligheter innan jag investerar minsta lilla. Men går det? Finns det ngt rätt och fel? Kan rätt ibland vara fel och tvärtom? Innebär det att leva att man måste lida? Kan lidelse också innebära viss njutning?

För första gången på riktigt länge känner jag att jag gläntar på dörren till mitt enormt stora "bekvämlighetsinhäng" som jag byggt mig sedan länge. Sjukligt nervöst väntar jag på vad som kan komma att stega in...

Det började med ett FITT - HA

Jag var ledig i torsdags. Min enda lediga dag denna veckan. Min enda chans till sovmorgon på mkt länge. Detta lät jag alla veta. Och utlyste straff till den som väckte mig i förtid! Självfallet vaknade jag av migsjälv 05.00.

...

Låg och surade under täcket tills jag omöjligtvis utan olyckor kunde hålla mig från att gå på toaletten längre. Släpade mig långsamt till gymmet och var därav färdig med dagens mödor redan innan klockan var tio!

Väl hemma igen slog jag mig till ro i soffan och studerade fiberriktningen i tapeten tills nästa tillfälle till ansträgning skulle uppenbara sig. Då ringde mobilen och med en okontrollerat glädjetjut kastade jag mig hungrigt över den! Det var mamma...

Glädjen över uppmärksamhet lade sig ganska omedelbart men i brist på annat lät jag henne hållas och lyssnade ganska frånvarande och avmätt på hennes analyser över diverse vardagsproblematik.

Samtidigt som jag gav ifrån mig ett lamt livstecken i stil med "ömm" för att mor inte skulle tappa tråden i vårat djupnande samtal nöp jag prövande i en stor krukväxt och lyfte den obetänksamt i stammen för att mobilisera den. Då lossnade krukan från rothärvan, dunsade i golvet med en sprudlande explosion av små torkade jordklumpar och snustorrt jordfnasgrus.

Jag - "JäÄäVLAR! FITT! A. ....
Mamma - "Vi kanske ska lägga på? ^^"

Lösningen på min sysslolösa torsdag var alltså den enorma jordhögen som jag föst ihop överst på bilden. Och när jag uppgivet stod och petade med mina nagellösa tår i den sorgligt felplacerade jorden bestämde jag mig för att bara kind off go with it... ^^ Därav resten av salladen på golvet =P

Gjorde den synnerligen otäcka upptäckten att de flesta av mina plantor gått och fått samma äckliga flatlusar på sig. Alltså, marsch i duschen för ett gemensamt försök att avhjälpa detta! Risken finns att vi bara spred det ytterligare =P

Sedan planterades de om, putsades fönster, byttes gardiner, dammsög soffa, dammsög madrasser, dammade, tvättade golv, vädrade mattor... Som en riktig kärring.

Fick kommentaren:

- "Som du städar kan man ju tro att du väntar besök!

Jag - "Det gör jag. Han vet bara inte om det än! =D"

Och slutet på den dagen är en helt annan blogg ;D

Doh!

NGN missade uppenbarligen all grundläggande sexualundervisning i skolan...

-Ride of a lifetime-

HAHAHA

För det är ingen vanlig dag! (igen) =D

23 År. Lika bra att få det sagt direkt =P Känner mig lika betungande gammal som innan. Ingen skillnad där.. ^^ Har heller inget minne av att jag beställt regn och isande vindar till min stora dag. Men det var vad jag fick.. Valde att dagen till ära bära klänning på jobbet och vilken succé! =P De tyckte jag var såå sööt när jag kom, gjorde inget att jag blitt gammal ^^ Allt som allt var det EN arbetskollega som sjöng för mig idag. Och kammade hem en plopp av en vårdtagare för att jag fyllde år ^^ gulligt.

Efter jobbet hade min kära mamma samlat storasyster och lillebror så gick vi tillsammans och åt kinamat. Massa mysigt, roligt och inte minst gott! En friterad höna, friterad banan och massa små godisar senare är diagnosen att jag vackert får sova på rygg inatt. SÅ mätt! =D

Jag undrar vad min älskade syster vill säga mig egentligen. Då jag förra året fick en våg. I år valde hon att kompletera med en stegräknare. Är det den allmänna åsikten att vågen inte åstadkom vad den borde på ett år? ;P Nejdå, jag öÖönskade mig ju trots allt detta. Och jag är så lycklig. Nu ska det rännas o räknas steg!

Hipp Hipp Hurra! Och Grattis till mig!

Tusen tack för alla gratulationer! Tror aldrig min födelsedag har vart så uppmärksammad förut.. Kan det ha ngt med facebook att göra tro???... Det värmer i hjärtat iaf =)

Dagens Parentes

(Jag borde förmodligen skämmas för att erkänna att jag tog "vänersborgaren" med mig till sängen, läste om och förundrades över artikeln och somnade sedan ytterligare konfunderad. Nu har jag dock lagt det bakom mig då ngt annat fångat mitt intresse. ^^ Och inatt följer min nya stegräknare med mig till sängs, hoppas kunna inviga imorgon! Satsar på en stark öppning på minst 10.000 steg! =D Får väl se ;P)

Welcome to Facebook

Signing in here we would like you to fully understand that you from now on own no rights to your own sparetime, soul or secrets. Would you still like to continue? =)

Det är ändå med viss stolthet jag till slut erkänner mitt storslagna nederlag. Så länge som jag ändå stod emot den stora massan och vågade vägra Facebook. Och vad roligt jag hade undertiden =). Som icke medlem tycktes man lite osynlig och icke existerande i samhället. Men jag förstod väl att även jag skulle stryka med till slut. Och när 1 Maj stod i antågande satt fröken ensam hemma och kände att livet på utsidan var väldigt ensamt. Att nyfiket stå utanför och undra vad de inne i gemenskapen underhöll sig med..

Så här inne på mitt 4 FB dygn har mitt övertygande hat mot FB över gått i kärlek, övergått i besatthet, övergått i hatkärlek och slutligen landat i fascinasion. Facebook är ngt i stil med digerdöden. Sakta drar den sin klibbiga smitta som ett tjockt stickande ylletäcke över världen. Utan att ta hänsyn till gamla, kvinnor eller barn. Endast de riktigt starka friska individerna slipper förskonat undan. Övriga sitter förslappade, insjunkna med växande glosögon och vidöppna käkar som förstelnade vid teknikensunder, datorn. Ivrigt, vetgirigt, hetsjagande nästa häpnadsväckande nyhet om ngn som känner ngn som känner ngn de känner och sprider sjukligt tvunget nyheten vidare gladeligen till alla som vill veta och lovar att föra den vidare i sin tur..

Facebook är ett tjockt trögflytande gift som på ngt vis kommit sig in i mitt system och jag kan sakta känna hur det svärtar ner mig mer och mer och väcker lustar och nyfikenheter jag inte visste att jag var kapabel till.

What to do? Facebook, I love to hate and hate to love you!

Perspektiv Per Post

Står i köket och sorterar veckans reklam när "Vänersborgaren" dyker upp i högen. Bläddrar förstrött genom den då det trots allt står mkt allmännyttig information i den. Det är då ögonen fastnar på HONOM. Snyggare och i bättre form än ngnsin poserar han avslappnat med ett varckert leende i solen på sin balkong. Damn. All tid som lagt på att glömma den här individen. Ogjort.

Läser låångsamt och nooga genom varje satvelse i hela artikeln. Lägger ifrån mig tidningen på köksbänken, chokas av insikten att hjärtat rusar och att jag rodnar genom varje fiber av kroppen. Tämligen tagen av informationen jag nyss tillgodogjort mig, av vad som varit, av besluten som tagits och läget som det är idag.

Just som du tror att du känner någon. Ska du veta, att det gör du inte.